.Att tiden rusar.

Tiden bara rusar och jag hinner inte med. För två veckor sedan blev lillasyster 1(!) år. Ett år som varit riktigt tufft med utmattningsdepression och mycket ångest.

 Jag önskar jag kunnat njuta mer och levt i nuet men istället jag bråkat med panikångest, hjärtklappning och mycket mörka tankar.
Dock är kärleken och banden till lillasyster(och tvillingarna) starkt och kärleksfullt, så inga anknytningsprpblem. Dock sörjer jag lite att jag inte kunde njuta, men tack vare bra hjälp börjar jag se ljuset i tunneln. Samtidigt försöker jag fokusera på att jag har ett år till med Alva då jag inte ska börja jobba förrän i augusti 2017.

Ville egentligen bara säga hej, och säga att till er som fortfarande kämpar, ge inte upp! 10 år efter vi började försöka få barn står vi här som trebarnsföräldrar. Galet och svindlande!

.Hon är här.

Så kom hon då till slut. Vår efterlängtade lillasyster. Den sista pusselbiten i vår familj. Älskade lilla Alva.

Vattnet gick redan i lördags, den 4 juli. Jag kände dock ingenting i övrigt, men förlossningen ville ha in oss eftersom den förra förlossningen gick fort, samt att jag hade så kort livmoderhalstapp.

Det undersöktes och konstaterades vattenavgång. Samt att jag nog var öppen 1-2 cm, men med en liten bit kvar av tappen samt omogen.

Det bestämdes att vi skulle vara kvar, samt att igångssättning skulle göras på måndag eftermiddag /kväll om det inte startat av sig själv..

Tiden släpade sig fram, och jag satt på pilatesboll och studsade, promenerade, gick i trappor och vilade.  Seeegt! :) Andreas fick utstå en del gnäll kan jag avslöja. :)

Ingenting hände dock och på måndagen var läget oförändrat. Så vid 17-tiden flyttades vi till förlossningen och vid 18.45 sattes en gel för att locka igång förlossningsstart.

Fick lite sammandragningar, men ingenting som gjorde ont. Sov hela natten och var sen allmänt sur och frustrerad. Vid 09.45 på tisdagen sattes en dubbel dos av gelén.

Samma visa igen. Sammandragningar lite då och då som inte gjorde ont.

Klockan 17.45 gjordes en ny undersökning och jag var öppen 3 cm. Och tappen var utplånad.

Det bestämdes att det skulle sättas ett värkstimulerande dropp, vilket gjordes 18.15. Och nu började det äntligen äntligen äntligen hända grejer. Jag har aldrig varit så glad för smärtan. :)

Värkarna började komma ganska fort och regelbundet, men jag klarade mig fint på andning och vetekudde.

Efter ganska exakt 2 timmar gjordes en ny undersökning och en skalpelektrod sattes så jag kunde röra mig fritt.

Öppen 4 cm var domen.

Blev lite rädd här då jag precis efter undersökningen började få extremt ont. Och tanken på att jag öppnat mig en cm på två timmar gjorde att jag tänkte att vi alltså hade 12 timmar kvar i värsta fall. Ett gåbord och lustgasen togs fram, som jag hängde på när värkarna kom.

Men efter bara två, tre värkar känner jag att smärtan börjar bli enorm. Och det börjar kännas som jag inte kommer klara det om det ska göra så ont, men att jag inte öppnar mig så mycket.

Efter ytterligare ett par kraftiga värkar som jag överlever med hjälp av massage från maken och min bästis lustgasen, så kommer det berömda "jag måste bajsa". Barnmorskan beordrar upp mig i sängen så hon kan checka av läget, då det trots allt bara gått 35-40 minuter sen jag var öppen 4 cm.

Hon blir något förvånad när hon inser att jag är fullt öppen och hon kan se bebisens huvud och hår. Även om hon hela tiden sagt att hon tror att det kommer vara en snabb förlossning.

Inte konstigt att det gjorde så galet ont när jag öppnade mig i racerfart. :)

På 5 eller 6 krystvärkar är hon sen ute, och skriker. Och är allmänt liten och fantastiskt söt. Och lättnaden över att det inte ska krystas ut ett barn till den här gången...  Oslagbar!  :)

Moderkakan kommer ut hel och fin på en krystvärk och pappan klipper navelsträngen när den pulserat färdigt efter några minuter.

21.24 får hon se dagens ljus för första gången. 46 cm lång och 2218 g.

Lillan ska till neo, men mår så bra så vi ligger kvar på rummet i ungefär tre timmar. Myser, matar lite och äter den berömda grattis -brickan. :)

Det var en segstartad förlossning, men när den aktiva delen sammanfattas är jag sååå nöjd. Min önskan om en förlossning utan medicinsk smärtlindring, med sen avnavling och lugnt och harmoniskt inne i förlossningssalen tillgodosågs.

Det var hela tiden fokus på att det skulle gå lugnt till. Barnmorskan, sköterskan och Andreas gjorde ett strålande jobb.
Och mitt eget samarbete med kroppen är jag galet stolt över.

Och som maken sa, du kanske inte är den bästa på att vara gravid, men du är fan bäst på att trycka ut dom. :) :)

Nu har den här resan nått sin slutstation. Målet är inte bara i sikte, utan till och med uppnått. Tanken på att vi nu är trebarnsföräldrar är svindlande.

9 IVF/FET, en hel del slantar, måååånga mil fram och tillbaka till Göteborg, sjukt mycket tårar och sorg, men framförallt väldigt mycket kämparglöd har gett oss våra mirakel. Och för det är jag läkarvården förevigt tacksam !

Jag kommer inte uppdatera den här bloggen mer, men den kommer att få ligga kvar tills vidare. Kanske kan den skänka hopp till någon annan som kämpar.

Vill ni följa med på en kant ändå finns jag på instagram ; Sara_olsson86.

.Psykiskt tärande.

Det har varit en otroligt tärande helg psykiskt. Det känns som tankarna fastnat i en negativ spiral.

Jag känner mig inte orolig eller så, utan känner mig bara oerhört snuvad på graviditeten. Bortglömd. Ensam. Uttråkad.

Hormonerna svallar och tårarna sprutar mest hela tiden.

Vardagarna är lite enklare, men helgen har varit solig och fin och sociala medier fylls till bredden av roliga och mysiga aktiviteter.

Japp. Jag vet att jag låter bitter och negativ. Och jag vet att många skulle göra vad som helst för att få vara i min situation. För att ha en bebis i magen. Men jag har som sagt hamnat i något negativt töcken.

Självklart är det värt det här tusen gånger om i slutändan. Och att känna lillasyster röra sig i magen är magiskt.

MEN, hur efterlängtad hon än är och hur tacksam jag än är, så ÄR det oerhört jobbigt att bara ligga still. Inte få hjälpa till med barnen. Bara byta en blöja, eller plocka iordning lite.  Jag saknar till och med att tvätta och städa.
Att inte kunna följa med till lekplatsen /på picknick.

Det är orättvist att inte få ha en "vanlig" graviditet.
Att bli gravid, och att vara gravid är verkligen min sämsta gren. Tur att jag iaf verkar vara rätt bra på att föda barn. Samt en hyfsad förälder. ;-)

.Fel håll.

Det går åt fel håll med tappen. 8-11 mm mättes den till i onsdags, beroende på hur mycket hon tryckte med ultraljudsstaven.

Jag får fortsätta vara hemma, men det är strikt strikt liggläge som gäller. Toalettbesök och hämta mat när jag måste, annars ska jag ligga ner.

Jag känner mig ganska lugn, men uttråkad. Vecka 28+2 idag.

[Läste för övrigt bakåt i bloggen igår. Och i vecka 29 med tvillingarna så skrev jag ett inlägg om tappen. Jag låg då på sjukhus och tappen var 7-10 mm. Så lite läskigt att det är så lika nu. :)]

.Tiden rullar på.

I sakta tempo rullar tiden ändå på, och två veckor har passerat sen jag blev sjukskriven.

Förra onsdagen blev jag sjukskriven och fick alltså åka hem och fortsätta vila här.

Idag är det dags för en ny mätning.  Sammandragningarna har varit väldigt sparsamma, men jag vet sen innan att jag inte riktigt kan lita på att det automatiskt innebär att tappen är oförändrad. (Förra graviditeten minskade den 1 cm på bara några dagar, trots att jag då låg på sjukhus och var väääldigt stilla.)

Men, nu ska vi inte måla fan på väggen i förväg. :)

Håll gärna era tummar.  11.30 ät det dags!

.Här händer det grejer.

Varken tiden eller lusten för bloggandet har funnits, men en liten uppdatering ska jag jag försöka få till.

Jag började jobba igen i början av mars, och förutom en hel del sjuka barn så har det gått jättebra. Jag har verkligen mått superbra och räknade ner för fullt till min stundande föräldraledighet /semester.

Tanken var jobb fram till midsommar, och därefter föräldrapenning och semester blandat fram till 23 augusti.
Så. Jäkla. Härligt!

I onsdags, den 6 maj, var det dock dags för en rutinkontroll på Specialistmödravården eftersom som jag hade beordat liggläge från vecka 19 med tvillingarna,  mycket sammandragningar samt påverkad, kort, livmoderhalstapp vilket innebär risk för förtidsbörd.

Detta var dock inget jag oroade mig för den här gången. Nu är det ju "bara" en.
Men tji fick jag. Tappen mätes till ynka 15 mm, och det blev sjukskrivning omgående. Läkaren ville skicka mig till Östra sjukhuset i Göteborg, men till slut kom vi överens om att jag får börja vila hemma och komma tillbaka två dagar senare för en ny kontroll.

När jag kom hem i onsdags kom dock chocken ikapp mig och jag blev väldigt stressad och ledsen så jag hade rejält med sammandragningar hela eftermiddagen och kvällen. Kämpade med paniken hängandes över mig, och orden om att man inte kan garantera att bebis överlever om hon kommer nu ringde i huvudet på mig.

På torsdagen ringde jag och förklarade läget, så ny kontroll gjordes, tappen var fortsatt 15 mm (ska vara 40-50 mm), och beslut togs om inläggning.

Jag transporterades de 13 milen till Göteborg i ambulans, kom hit torsdag kl 14.15. Trist, men ändå skönt.

Jag kan slappna av ordentligt, har bästa personalen kring mig som är proffs på detta.  Så nu kommer en plan göras, och så håller vi tummarna för att den fungerar.

Sammandragningar har lugnat sig masssor, så jag hoppas det kommer fortsätta vara lugnt. Ultraljud gjordes i torsdags kväll och allt ser fint ut för lillan. Perfekt i storlek, aktiv och mycket fostervatten. Ctg är också gjord och hennes hjärtljud var också bra.

Jag har meddelat lillasyster att hon under inga omständigheter är välkommen ut innan juli månad är påbörjad. Så håll tummarna för att hon lyder. 😃 

.Premiärlycka.

Idag är första gången sen jag plussade som jag känner en oerhörd lycka. För att vi är välsignade med ett till barn.

Det har varit obeskrivligt tufft att må dåligt samtidigt som man har två små som inte riktigt förstår. Att känna att man verkligen inte orkar ta hand om dom. Tufft för mammahjärtat att känna sig som en dålig förälder.

Men ÄNTLIGEN upplever jag att jag har lite energi. Energi att busa. Orka fast att det trotsas och testas.

Jag har till och med orkat med TVÅ promenader i solen idag. En med Sixten och en med vovven. Underbart!

Snart går vi in i vecka 15!

.För tidigt.

Jag ropade hej för tidigt och åkte på en dipp med sämre mående och lite vikttapp igen. Är förlängt sjukskriven till 5 mars, men känner nu att det nog har vänt på riktigt.

Jag har kunnat laga mat för första gången på nästan två månader utan att det varit jobbigt. Samt det är äntligen gott med mat igen.

Igår var jag och maken hos barnmorskan.

Lite siffror för egen del;
~ Vikt 44,5 kg.(2 kg upp sen utskrivning från sjukhuset. 3,5 kg från startvikten.)
~ HB 121
~ Blodtryck 80/50 (Inte konstigt jag är yyyr.)
~ Urinprov negativt

Vi har även fått tid för rutinultraljud den 17 mars. Känns sååå långt bort, men hoppas tiden går fort. Så himla nyfiken på vem som bor där inne. 😃

.Viskar.

Jag tror kanske jag har kommit ut på andra sidan. Har bara spytt en gång torsdag-söndag och kan äta igen på ett annat sätt.

Illamåendet kommer och går fortfarande,  mennu hoppas jag att det ska fortsätta åt rätt håll!

.Tyst.

Jag ber om ursäkt för att det är så tyst här. Illamåendet och spyorna har däckat mig helt.

Det som hänt sent sist är att vi fick se ett litet hjärta slå den 22 december.  Eller rättare sagt jag, och min yngsta syster. Pappa Ante fick snällt vara hemma med tvillingarna efter att han och barnen varit magsjuka. *panikmenjagklarademig*

Sen blev tyvärr illamåendet ännu värre och det var två tuffa veckor när barnen var lediga från förskolan.

I onsdags fick jag inse att jag inte redde ut det på egen hand utan kontaktade vården.
Så i onsdags var jag på sjukhuset här i Lidköping för att få dropp under dagen. Som bonus fick jag även se en liten bebis som börjat få armar och ben samt röra sig. ❤

På torsdagen var det dags igen. In för två liter dropp. På eftermiddagen bedömdes det dock att jag behövde läggas in så det bar av till sjukhuset i Skövde för inläggning.

Så,  tors kväll till idag har jag pumpats full med dropp, fastat och sen fått hjälp med att smyga igång ätandet. Nu är jag hemma på permission och hoppas jag ska klara av att vara hemma nu.

Det är alltså det senaste. På tisdag väntar inskrivning hos barnmorskan, i övrigt tar vi en dag i taget!

.Att ha ångest.

Tre timmar på en vårdcentral när man mååår så illa. Och fortfarande inte min tur. Fy så segt..  😔

Fruktansvärt att man inte kan få boka en tid när man mår dåligt utan blir hänvisad till drop in..

.Resultatet.

Efter en del blödningar i början är vi avvaktande glada. Nu inväntar vi vul den 22 december om håller tummarna för en tidig julklapp!