.Tvillingarnas födelse.

Jag vaknade på fredagsmorgonen och var för första gången på rätt många dagar utvilad. Alarmet ringde vid halv sju eftersom jag ville gratulera A innan han skulle åka till jobbet.

Från mig fick han biljetter till Lars Winnerbäck på Läckö Slott, så 12 juli blir det konsertdebut för småkillarna.
Han fick även ett Wii-spel som tvillingarna "köpt".

Efter han åkt till jobbet började jag få lite ont i magen. Som vanlig mensvärk, så jag tog två Alvedon och kröp ner igen.

När jag vaknade upplevde jag att molvärken var borta.

Jag packade in mig och hund i bilen och åkte till en kompis för en fika. Nu var klockan 10.30 och när vi fikat någon timma så gick jag på toaletten och upptäckte en blodblandad flytning.

Här gick pulsen upp lite, men först tänkte jag avvakta lite, men ringde efter uppmuntran av Maria, till förlossningen.

Kvinnan jag pratar med ber oss komma in för en koll då hon tror att förlossningen kan vara på g.(Jag skrattar lite inombords då jag absolut tror att hon har fel.) Hon avslutar samtalet med att säga att hon tror vi kommer bli föräldrar inom en snar framtid..

Efter detta är klockan 11.45 ungefär och jag åker hem och pysslar iordning lite. Vattnar blommor, bäddar sängen och röjer lite i köket. Jag var med andra ord ganska lugn och avslappnad. Strax innan 13 lämnar vi Lidköping och 13.45 anländer vi till KSS.

De börjar med att göra ett ctg och efter att de rådfrågat en läkare görs en vaginal undersökning vid 15-tiden. Jag är beredd på att skickas hem efter det, men det visar sig att jag är öppen 8(!) cm.

Nu börjar jag få liiite ont i ryggen, men mår fint. Vi är pirriga och nog något förvirrade. Allt känns väldigt overkligt och lite absurt då jag absolut trodde att det skulle dröja ett tag till.

Det sätts en nål i handen på mig och jag får på mig de snygga kläderna. Därefter får vi ett förlossningsrum och jag får antibiotika.(Ifall blödningen kommer pga infektion.)
En barnmorska och sköterska är med oss nästan hela tiden.(FANTASTISKA Annika och Malin!)

Vi pratar och skojar och har det allmänt trevligt. Äter lite yoghurt och dricker nyponsoppa. Vi pratar om allt och lite till..

Jag har lite svårt med tidsuppfattningen efter 16, men runt 16.30 tror jag att jag börjar få lite mer ont. Det görs en ny kontroll och jag är öppen 9 cm.
Står upp när jag får, men blir ganska låst i sängen då jag är uppkopplad mot ctg och banden vill inte sitta helt bra när jag står upp. Efter ett tag får ettan en skalpelektrod och då kan jag stå upp lite mer.

BM tycker att jag är rolig, då jag tycker det värsta, än så länge, är dom vaginala undersökningarna. Värkarna kan jag andas mig igenom. Här någon gång tas även hinnorna - och satan vad vatten det kommer.

Båda barnen har finfina hjärtljud och mina värkar tilltar efter att jag stått och gungat lite och från klockan 18 blundar jag nog konstant. Går in i mig själv och hummar fram svar. A har full sjå att hänga med på mina önskningar.(Han frågar om jag vill ha vatten, men jag säger nej. 5 sek senare säger jag att jag vill ha vatten osv.:))

Är helt öppen någon gång kring 18.30 tror jag, men det är en liiiten kant kvar som vi jobbar med att få bort. De vill att jag ska byta ställning lite titt som tätt och jag tycker att dom är skitjobbiga. :)

Jag har rejält ont nu och de vill att jag ska stå upp på knä i sängen mot ryggstödet. Lustgasen tas fram och blir min bästis resten av kvällen. Tycker den fungerar kanon och när jag övat lite blir det riktigt bra effekt. Vid ett par tillfällen lossnar masken från slangen och jag får fullkomligt panik. Min bästis funkade inte... ;)

I samband med att jag står på knä och gungar sätts tio akupunkturnålar i ryggen. Effekten är bra, och Annika (bm) jublar över hur bra jag svarar på nålarna. Jag blir tydligen knallröd runt nålarna vilket är väldigt bra!

Trots smärtlindringen så gör det djävulskt ont i ryggen nu och jag får lite panik på värktopparna och tappar andningen som jag annars fått in väldigt bra. Annika gör något som kallas shaking apples varje gång en värk kommer. (Hon tar tag i mina skinkor/sidor och skakar på något sätt som är fantastisk skönt!)

Krystvärkarna börjar någon gång kring 19-tiden, men ettan vill inte riktigt ner helt i bäckenbotten så efter varje värk glider han upp lite igen. Efter en liten stund startas det lite värkstimulerande dropp för att krystvärkarna ska bli längre. Smärtan blir överväldigande emellanåt, det känns som jag ska svimma och vissa krystvärkar gör så ont att jag inte riktigt vågar krysta. Blir dock peppad av underbar personal. Här tycker A att det är riktigt segt, men jag upplever inte att jag krystar i närmare två timmar, utan i min bubbla har tiden försvunnit. När ettan nästan är ute kommer det en massa personal in, barnläkare, sköterskor etc. A tror det var 8 personer i rummet utöver oss.
Det är dock inget jag reflekterar över då jag blundar...

Till slut kommer Ture ut, skrikandes och med världens finaste ögon. Han tystnar omgående och får ligga kvar en stund när jag har värkpaus. Han kikar och kikar och är helt klart en Ture. Känslan över att han är min först-födde, och att vi nu är föräldrar är överväldigande. Dagen vi längtat efter så länge är till slut här. ❤

Lättnaden över att han är ute är väldigt stark, men efter ett par minuter påminns jag om att det är en till som ska ut.

Krystvärkarna startar igen, men jag upplever att mina muskler försvann när Ture krystades ut. Jag orkar inte riktigt, så det värkstimulerande droppet höjs ordentligt och jag skriker en himla massa. Jag vet ju att det inte hjälper, men här gör det sååå ont och jag är så trött. Säger flera gånger att jag vill gå hem. Att jag ger upp.

Hinnorna tas även här, och det är så mycket vatten och tryck att hela barnmorskan blir dränkt. Hon får till och med fostervatten i munnen. :)

Mitt i min tycka-synd-om-period går Sixtens hjärtljud ner och det blir bråttom. Droppet maxas och sugklocka sätts. Två värkar senare är en asförbannad Sixten ute. (Jag uppfattade aldrig att hjärtljuden sjönk, utan var bara tacksam över att jag fick hjälp.)

Sugklockan gjorde dock att jag sprack en del, samt gav mig en fraktur på svanskotan. Inget vidare då jag har ordentligt ont fortfarande, men såklart värt det!

Moderkakan kom ut, hel och fin på en värk. 5 min efter Sixten.

Sen börjas pillande igen. Man kollar så livmodern drar ihop sig(aj!) och kollar så jag inte spruckit i bakre regionerna.(aj!)

Det sys och jag tycker dom är såååå elaka. Jag vill bara vara ifred.
Tillslut är dom klara och jag får äntligen duscha och äta. Den fina brickan med smörgåsar och bubbel avnjuter jag när jag sitter i duschen. A sitter mittemot mig, på toalettstolen, och äter. Romantiskt! :)

Jag är otroligt nöjd med min förlossning. Stolt som tusan att jag fött fram två friska pojkar, på knappt 7 timmar och utan något annat än lustgas, värmekudde och akupunktur. Det var så häftigt och jag skulle lätt göra det igen.(Även om jag ville ge upp och gå hem flera gånger.)

Nu börjar nästa del i livet - och vi är så tacksamma. Tacksamma att det var just Ture och Sixten som kom till oss. Känslorna i kroppen när man har en liten son i famnen, som blir lugn och nöjd av att ligga hos mamma är obeskrivbar.

Jag tackar min lyckliga stjärna för att vi kämpade, och njuter till fullo.

Tiden räcker dock inte till till bloggen, så den kommer ligga i dvala en stund medans jag funderar på hur framtiden ska se ut. Kanske är det bäst att avsluta på topp?