.Värkande hjärta.

Jag pratade med mamma för en stund sedan. Hon har varit med mormor och morfar på Sahlgrenska för undersökning och utvärdering av denna cellgiftsperiod.

Tyvärr har cellgifterna inte gett något resultat att tala om. Det har växt och kommit fler elaka saker i levern, även om det i livmodern ser mer eller mindre oförändrat ut.

Detta gör mig så ont, och det gör så fruktansvärt ont hjärtat. Ett hjärta som redan är härjat av sorg och värk.

Jag vill inte förlora mina älskade lilla mormor. Hon har alltid funnits så nära oss. Bor 3 minuters promenad från mina föräldrar. Vi har sprungit som vi har velat mellan de två husen, och deras hus har varit lika mycket hemma som mamma och pappas hus.

Den största rädslan handlar dock inte om att mormor kanske förlorar kampen. Jag vet ju att hon har haft ett bra liv och allt sånt, även om jag tror att hon på ren envishet kommer klara bra mycket mer än vad läkarna tror.

Det värsta är dock tanken på morfar, tårarna bara väller över så fort jag tänker på morfar, UTAN mormor.

Det är inte det att jag inte tror att han klarar sig själv, för det gör han. Goaste finaste morfar, men tänk vad ensamt.

Usch, livet ÄR verkligen orättvist. Men ändock är det bara att acceptera.

Var bara tvungen att få ut detta, annars hade det inte blivit någon sömn. Imorgon tar vi nya tag!

Natti natti!