Min mormor har inte långt kvar. Hon åkte i onsdags in till sjukhuset då hon mådde sämre och det visade sig att hon har lunginflammation.
De behandlar med antibiotika, som inte hjälper.
De har lagt ner cellgifterna då det inte kommer hjälpa.
Det gör så jävla ont i hela kroppen att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Igår när vi kom hem var jag en sväng på sjukhuset och människan i sängen är inte min mormor. Min mormor är stark och levnadsglad, oftast i farten med planer för kommande dagar. Människan i sängen är grå, mer eller mindre okontaktbar, orkar inte öppna ögonen under de perioder hon trots allt är vaken.
Och morfar ser så ledsen ut så hjärtat brister.
Och mitt i allt detta måste man ju försöka vara stark. Just nu är mamma den enda starka och så ska det ju inte vara. Hon kan ju inte vara stark hela tiden så det är bara att försöka bita ihop och stötta.
Ett inlägg om de bra bitarna av påsken kommer, när jag orkar.
Mensen har dock inte kommit så den väntan fortsätter. Något som känns helt meningslöst just nu, jag vill ju att min mormor ska få vara med och uppleva när hennes första barnbarnsbarn kommer till världen.
Men så blir det inte nu..
:( :( Jag är så ledsen för er skull.
SvaraRaderaVarma kramar
fy fan vad ledsen jag blir för din skull vännen... din fina mormor. skickar all styrka och så många kramar jag kan. livet och döden är så orättvis och olidligt smärtsamt ibland. om du hälsar på henne igen så glöm inte att hon hör dig, även om hon verkar sova. det kan kännas så fint att få säga vad man känner för personen en sista gång. kram!
SvaraRaderaVad sorgligt det är med din mormor. Jag skickar styrkekramar till dig!
SvaraRaderaFy så jobbigt. Finns inget riktigt att säga, men jag skickar en kram i alla fall.
SvaraRaderaJag skickar en massa styrkekramar till dig och du ska veta att jag tänker på dig.
SvaraRaderaVad tråkigt, är ledsen för er skull. Varma kramar!
SvaraRadera