När man blev arg för att man inte fick vara ute till längre än klockan 20. För att man inte fick en hund. För att man inte fick jackan som alla andra hade.
Jag minns när jag och min bästa vän låg i snön och det var alldeles mörkt ute. Vi tittade på stjärnorna och pratade om livet.
Jag minns när vi sminkade varandra och gjorde de roligaste frisyrerna vi kunde komma på.
Jag minns första dagen i skolan. Första lågstadiediscot. Min första kyss.
Min första fylla, fixad på häxblanding av mamma och pappas whiskey och martini.
Tänk vad livet var enkelt då, vilka små problem man hade.
Ändå så älskar jag mitt nuvarande liv. Jag älskar min A och min familj. Jag är trygg i mig själv och de val jag har gjort.
Jag är lycklig, trots att vi inte har några barn. Just idag accepterar jag det, vi har väldigt kul tillsammans och försöker leva så mycket vi bara kan medans vi väntar på livets mirakel.
Idag efter jobbet föreslog A att vi skulle gå ut och äta, istället för att åka hem och laga mat. Vardagslyx är den bästa lyxen enligt mig. När vi kom hem gick vi en långpromenad med vovven och planerade för fortsättningen av den pågående renoveringen. Life is good. Även utan barn, just idag.
Snart kommer min fina vän hit. Hon som jag låg i snön och tittade på stjärnorna med för 15 år sedan. I sommar firar vi 21 års vänskap. <3
Tänk så bra man ändå har det..
Det är härligt att kunna tänka så! kram till dig
SvaraRaderaVad fint du skriver. Så där känner jag också många stunder i vardagen, att livet är ändå härligt trots allt.
SvaraRaderaVad underbart att läsa att trots svårigheterna, barnlösheten kan du se ditt liv så positivt och älska det.
SvaraRaderaBarnet ska också komma med så småningom, jag känner det, ni är så värda att få ett mirakel.
Stora kramar!
Hej , söta du! Tack för din värmande kommentar!
SvaraRaderaDen gjorde mig så glad.
Det är tidig morgon nu, och jag är på väg mot jobbet. Råkade se att någon skrivit på min "nya" blogg. *Glädje*.
Visst är man frustrerad över allt som rör denna karusell, men jag antar att det bara är så...
Du beskriver din barndom , precis som jag också minns att min var =)...
Vilka problem sen då, tihi...
Jag känner även igen mig, när jag läser om att du accepterat läget, utan barn. Jag hade också börjat acceptera allt, och nu står jag på ruta ett igen, redo att explodera , för att jag inte vet var jag ska ta vägen med alla tankar som far omkring i huvudet.
Jag försöker tänka , att det ordnar sig. Det finns en mening...
Vi får se.
När jag kommer hem idag, kommer jag in till dig och läser lite mer på din sida.
Ha en fin dag!
Kram/
Luiza