Jag är som en tickande bomb ikväll. Känner mig rädd och orolig.
Och ensam.
Jag förstår inte hur man kan känna sig så jäkla ensam i ett förhållande. Det är precis som att jag går igenom allt det här själv ibland.
Vi har kört fast lite tror jag. Kan inte prata om det, mer än några korta ord som att det kommer ordna sig. Nu jäklar osv.
Men han förstår mig inte för stunden. Frågar inte hur jag mår, hur jag känner mig, vad jag vill osv.
Jag försöker förstå eftersom jag vet att vi är olika, men idag är en dålig dag. Jag vill att han ska ta hand om mig, sätta sig ner och PRATA med mig. Som vi gjorde förr. Då kunde vi prata i flera timmar, om ALLT.
Nu pratar vi bara om helt meningslösa saker, och så fort vi kommer in på områden som känns lite jobbiga eller känsliga, så sluter vi oss båda.
Jag känner mig mer ensam när han är hemma, än när han är iväg och jobbar eller som ikväll, spelar tennis.
När han är borta längtar jag efter att han kommer hem, men när han är hemma känner jag mig ändå ensammast i världen.
Konstigt det där, men jag antar att jag inte är ensam om att känna såhär?
Åh, hjärtat, jag vet precis hur du känner!!!
SvaraRaderaHan är där, men ändå inte...
Vi har samma problem, och efter 12 år tillsammans , antar jag att det är "normalt" att man glömmer bort hur man pratar med och till varann.
Jag har tagit detta så hårt, att jag ibland inte vet var jag ska ta vägen och jag vet att han känner hopplöshet, men det känns inte så...
Han menar att vi nu ska se framåt och inte titta tillbaka på det som varit, utan att vara elak såklart, men det känns tufft för stunden.
Det har dock blivit lite bättre, och det kommer säkert lösa sig för er med pratet.
Ha det så bra. Och du är inte ensam ;).
Kram/
Luiza
Men lilla söta du!
SvaraRaderaTror du inte bara att det är så att ni båda på var sitt håll är oroliga, att ni bara har olika sätt att tackla det? Tänk, du har en liten liten rackare där inne som du är mamma till. Jag förstår så väl din oro och rädsla. Jag är likadan själv. Men jag tror (precis som jag skrivit på min blogg idag) att våra hormoner "hjälper" oss att få de här depressonsliknande känslorna. I morgon är en ny dag. Sov på det, det brukar kännas lite lättare när man vaknat.
Massa positiva kramar till dig
Jag tänker på dig/er.
SvaraRaderaJag kan tänka mig att det kanske kan vara påfrestande för ert förhållande att vilja någonting så mycket -men misslyckas tillsammans.
Någonting ni faktiskt inte kan "fixa till" själva bara sådär..
Jag hoppas så innerligt att det kommer gå bra för er. BAMMSE styrkekram
Precis såna känslor hade jag innan vi åkte till sahlgrenska ! Man vill bara skrika ibland - Jag VILL inte heller göra det här.... och det är inte MITT fel att att det är såhär, ändå känner man sig helt ensam ibland och känns även som om allt är mitt fel, trots att det inte finns några fel på mig!
SvaraRaderaHade det inte varit för bloggen hade jag varit ensammast i världen ibland ! Jag tror inte jag hade orkat!
Vi finns här för dig ;)
Kram M
http://ledsenihemlighet.blogg.se
Jag förstår och känner igen som du beskriver. Det var likadant hos oss, men efter ett tag förstod jag att det var min mans sätt att bearbeta saker. Han ville inte prata om det, han stängde in sig istället. Det är lite manlig och kvinlig sak också tycker jag.
SvaraRaderaJag längtade också efter att han tar mer hand om mig på det sättet som jag ville, men sedan insåg jag att han gjorde det, bara på sitt sätt. När jag behövde mer prat eller mer känslosam hjälp, vände jag mig ofta till mina väninnor, som var utanför situationen och kunde stå ut med mer tjat och gnäll och oro från mig.
Kanske din man är trött lite nu, ledsen och besviken, hoppades på att ni ska lyckas snabbare, jag är säker på att han är orolig också hur det ska gå den här gången. Jag tycker att män hanterar sina känslor och oro på ett annat sätt än vi gör, men jag är säker på att han blir snart sin gamla han, ge bara lite tid för honom.
Stora kramar till dig!
Hej! Åh, så mycket jag förstår dig. Vi har varit "där" många gånger under vår resa -håll ut! Ta hjälp utifrån, det hjälpte oss jättemycket.
SvaraRaderaBara 8 min från landstället, det är ju inte alls långt. Kanske vi kommer förbi och hälsar på i sommar:)
Kramis Lila
Hej, jag kämpar också på med att försöka bli gravid, med betoning på jag den senaste tiden. Känner igen mig i beskrivningen av att vara mer ensam när båda är hemma än när man själv är hemma.
SvaraRaderaVi försöker med Pergotime, och just nu känns det som att "försöka skaffa barn"-projektet har förvandlats till världens bästa preventivmedel, lusten är lika med noll.
Jag lovar dig att du inte är ensam om att känna så. Jag kände samma sak flera gånger under vår barnresa. Magnus liv lunkade liksom på som vanligt medan mitt var fyllt av hormoner, nojjerier vid ruvandet mm. Jag kände mig också ensam och när jag ibland ville prata om det blev det tjafs istället. Men jag lovar dig också att när ni väl är tre i familjen (för de KOMMER ni bli) då blir det bättre. Då blir det verkligt och konkret för båda två.
SvaraRaderaMånga kramar till dig vännen!
Åhh precis så har jag också känt. Det är så jäkla jobbig känsla. Det började alltid med att jag och Anders började storbråka och slutade i tårar för egentligen gick vi och kände lika. Usch ja, det är så jobbigt.
SvaraRaderaMen prata,prata prata..
Du är verkligen INTE ensam över att känna såhär!
Många kramar
Känner igen det där, ibland har man känslan att man får ro båten själv annars kommer man ingen vart.
SvaraRaderaDet avhjälps åt att sätta sig ner och prata med varann, vara ärliga och förklara. Men det är så lätt att hamna på sidan av igen, detta är något som inte löser sig över en natt utan måste jobbas på.
KRAM!!
Jag känner igen mig jättemycket. För oss var (och är) det så att det går i perioder och det är oftast jag som först får känslor av ensamhet o isolering o längtan efter mera närhet och närvaro. Ibland måste det tydligen bara ta en tid innan det blir "rätt" tillfälle och ibland har jag själv behövt göra det till rätt tillfälle genom att öppna mig och fråga efter det där stödet, men det är inte en lätt balans det där.
SvaraRaderaSäkert något man får jobba med livet ut.
Sköt om dig och här håller jag alla tummar o tår för att ruvningen ska lyckas!!!
Så där är det nog i de flesta förhållanden lite då och då, men just nu går ni ju faktiskt igenom något extra jobbigt/nervöst. Men jag förstår att den vetskapen inte gör det lättare... hoppas ni kan börja prata mer igen snart.
SvaraRaderaOch jag håller alla tummar för err stort + snart!! Stor kram
Men gumman, har inte hunnit kommentera sa mycket den här veckan. Känns det bättre nu?
SvaraRaderaDet är sa svart när vi reagerar olika, och hanterar situationer pa olika sätt. Han kanske är orolig och stressad inför resultatet? Min man känner sig ofta sa hjälplös, att han inte kan göra nagot konkret för att hjälpa... Han kanske ocksa oroar sig för hur du kommer ma om det inte gar vägen? Hur han ska kunna ta hand om dig?
Det är verkligen svart när man inte nar fram till varann.. Jag hoppas att det snart känns bättre.
Du vet var jag finns om du vill prata!
Stor kram Lisa