.Det femhundrade inlägget.

Jag vill lägga in mitt gästinlägg från Muppsan så det finns i bloggen. Det får bli det femhundrade inlägget.

Våren 2006 bestämde vi oss för att sluta ha skyddat sex. Jag har längtat efter barn så länge jag kan minnas. Även som tonåring och liten flicka.

Det var med pirr i magen detta ”projekt” startade, och vi trodde både jag och A, att inom något år har vi en liten knodd hos oss, som är hälften mig och hälften A. Någon som vi kommer älska förutsättningslöst. Och som kommer älska oss tillbaks.

Tiden gick, och mensen kom. Månad efter månad. Oron smög sig på, först sakta, och sen som en stor bomb.
Jag började söka lite information på nätet och läste mig till att man kan använda sig utav ägglossningsstickor för att ha lite bättre koll på vilka dagar som är lättast att bli gravid.

Vi testade detta under några månader, men fortfarande hände ingenting.

Jag började bli orolig på riktigt, och i September 2008 påbörjade vi en utredning för att ta reda på varför vi inte blev gravida.

Efter ett par månader fick vi reda på att antalet spermier hos A är för få och långsamma, och att det såg ut att vara orsaken till vår barnlöshet. Vår läkare berättade att vi förmodligen inte kommer få barn på naturlig väg, utan blev rekommenderade att använda oss av provrörsbefruktning.(IVF.)

I augusti 2009 var vi på vårt första informationsmöte på Sahlgrenska. Och sen var det bara att invänta mensen för sedan påbörja vårt första IVF.

I mitten utav september var det sen dags. Jag började med en nässpray, som man tar tre gånger om dagen, för att stänga ner kroppens egna ägglossning. När detta sedan är uppnått får man sätta igång med att ta sprutor en gång per dag för att stimulera kroppen till att producera flera ägg. När dessa har uppnått önskvärd storlek plockas de ut under ett vaginalt ingrepp som görs under lokalbedövning och smärtstillande.

Vi hade ett bra resultat och fick ut nio ägg. Fyra utav dessa befruktades som de skulle och ett sattes tillbaks i mig, två dagar efter äggplock. De övriga tre frystes ner för framtida försök.

Efter ungefär två veckors tid var det dags för graviditetstest, som till vår stora förvåning resulterade i ett plus.
Jag var GRAVID!
Lyckan visste såklart inga gränser och det kändes så jäkla bra.
Tyvärr var den inte långvarig, redan efter en vecka fick jag missfall. Någonting som har tagit väldigt hårt på oss. Smärtan vi känt har ibland känts så stark att det har varit svårt att andats. Och rädslan att aldrig lyckas gömmer sig konstant i skuggorna.

Vi sörjde och sörjde, men efter ett tag kände vi oss redo för att köra igen så i mitten på februari har vi gjort ett FET.(Frozen embryo transfer.) Vilket innebär att man använder ett utav de frysta äggen. Även detta försöket gav oss ett plus. 26 februari plussade vi igen och den 5 november skulle det vi längtar efter mest komma till oss. Ett barn.

Det ville sig dock inte heller den här gången, utan den 8 mars var missfallet ett faktum.

Just nu känns det som vi aldrig kommer resa oss, men det kommer vi såklart göra. När vi sörjt färdigt. När tårarna tar slut och smärtan dämpas. För ge oss, det kommer vi aldrig att göra!

IVF är någonting som många knappt vet existerar. Samma sak gäller ofrivillig barnlöshet.

Det är svårt att säga hur många som är drabbade, men man tror att ungefär 10-15% av alla par i Sverige (200 000-300 000 par), är drabbade utav ofrivillig barnlöshet.

Jag hör många runt omkring mig som säger att de ska skaffa barn om ungefär ett år, eller att de vill ha ett syskon om ungefär 1 ½ år, för det passar bra.
Många har inga problem att skaffa barn, och det är jag glad för, för detta är ingenting jag önskar ens min värsta fiende, men tänk på att barn är ingenting man skaffar. Det är någonting man välsignas med.

Jag gästbloggar här hos Madeleine för att kunskapen om ofrivillig barnlöshet behöver öka. Många drabbade med mig, har många gånger fått frågan, ”När ska ni skaffa barn?”, ”Är inte ni sugna på barn?” osv.

Tänk på att människor i er omgivning kanske vill ha barn, helst igår, men inte kan. Smärtan vi lever med är redan tung, så tänk er för innan ni frågar nästa gång. Man vet aldrig vem som är drabbad.

/Sara

Update! Gästbloggat hos Muppsan den 11 mars - 2010. Just so you know!