Vi träffades via nätet. Något som då var ganska ovanligt och jävligt pinsamt. När folk frågade hur vi träffades mumlade vi någonting och byte samtalsämne. Typ.
Vi körde distansförhållande light. Lidköping-Växjö. Växjö-Lidköping. I ett år. Sen körde vi distansförhållande deluxe. Lidköping-Australien. I sex månader.
Sen flyttade min A hit. Direkt från Australien. Han åkte direkt till mig. Inte sin mamma, eller sin mormor och morfar. Han åkte till mig från flygplatsen. Bodde hos mig, som bodde hemma fortfarande.(Var ju bara 16 år.)
Efter någon månad fick han tag på en "lägenhet". Ett rum i en korridor. Med delat kök och toalett. Ett kök som delades med två galna vegetarianer och en mupp. Vi hade en galet kul och mysig sommar. Vi åkte utomlands tillsammans för första gången. Nästan 2 veckor i Paris. Över 40 grader varmt varje dag och jävligt många promenadsteg. Varför åka tunnelbana när man kan gå liksom?
Vad hände sen då?
En riktig lägenhet skaffades. Vi bråkade en del, men hörde ändå ihop. Har haft våra kriser, gjort slut på riktigt ett par gånger. Men lika svårt som det en gång var att leva ihop, lika svårt vara det att leva utan varandra.
Jag tog studenten. Flyttade till Tyskland. Bodde där i 9 månader.
När jag kom hem tänkte vi fortsätta där vi slutade. Det gick inte. Vi gjorde slut. Var isär nästan två månader. Inget pussandes när vi kände för det, inget sex, ingenting.
Sen vände det. Vi hade tänkt. Mognat och utvecklats åt olika håll. På olika vägar. Vägar som tillslut korsades och slingrades runt varandra.
Vi flyttade ihop. På riktigt. Skrivna på samma adress. I en lägenhet på nästan 90 kvm. Med trädgård.
Vi började försöka få barn. Vi förlovade oss. Köpte hus. Flyttade.
Vi bor fortfarande i hus. Och är fortfarande förlovade. Och fyra år senare försöker vi fortfarande få barn. Jag hoppas inte vi är i samma läge om ytterligare fyra år.
Galet länge vi har varit tillsammans egentligen. Resan till Paris känns som igår. Resan till vår första lägenhet känns som igår. Min student känns som igår. Husköpet känns verkligen som igår. Det enda som inte känns som igår är starten på resan efter ett barn. Det känns mer som en livstid sen.
Ni har också varit ett par länge, jag & J firar snart 10 år tillsammans :-)
SvaraRaderaNi har även gått igenom mycket, vilket jag tror man blir starkare som par av.
Jag hoppas verkligen att ni lyckas snart!
Kram
Vilken historia !!!!
SvaraRaderaJag tror på ödet... Det var helt enkelt meningen att ni skulle vara NI =).
Det här med barn, ja det känns ju igen hos oss också...
Allt annat än det, känns som igår.
Kul att du ville vara med i min utlottning!!!
Jag håller tummarna!
Ha en bra dag!
Kram/
Luiza
Ja du gumman. Vilken resa ni gjort!
SvaraRaderaKänner igen det där med att träffas över nätet- pinsamheten. Och i dag är det hur naturligt som helst, men då var det nästan en skam. Men se vart man är i dag. Jag är gift med min nätdejt och vi har vart tillsammans i 8½ år nu. Träffades när jag var 17 nu är jag 26... helt otroligt underbart!!!
Jag hoppas verkligen att er största önskan kommer gå i uppfyllelse snart- ni är så värda det. Vi planerar inte för några barn ännu- men man vill ju verkligen att det ska gå vägen den dagen man bestämmer sig för det. Dock är det många som inte får den lätta vägen till tresamhet, men jag hoppas så att det snart är er tur! ♥
Massa kramar vännen (vi är ju också nätdejtvänner ju... ;) )
Vad vackert inlágg du har skrivit.
SvaraRaderaVad vacker kárlekshistoria trots de tider ni spenderade isár från varandra. Men de tiderna behövde också säkert för att göra er nuvarande kärlek och förhållande starkare.
Jag hoppas att era framtida drömmar ska vara verklighet snart. Om 4 år tror jag att en liten flicka eller pojke ska leka i er trädgård och ni ska vara en glad familj tillsammans.
Kramar till dig!
Åh va intressant att läsa er historia. Skulle platsa som en romantisk film vilken sekund som helst:o)
SvaraRaderaMagnus och jag träffades också via internet:o)
Kram!
Vad fint skrivet. Tänk så mycket man går igenom tillsammans!
SvaraRadera