.Skönt att vara avslappnad.

Ibland kan jag sakna att vara nykär. Alldeles pirrig och helt lycklig i hela kroppen. Konstant.

Man ser ofta lite yngre par som går och håller varandra i handen på stan, pussas lite försynt och bara ser så lyckliga ut.

Men när jag tänker efter saknar jag det inte alls. Osäkerheten som ofta infann sig. Man kände inte personen man var kär i. Man vara tvungen att ta sig igenom alla stormar som kommer med ett förhållande när man tar det hela ett steg längre.

När man flyttar ihop och man upptäcker den andra personens brister och ovanor. Och den andra personen upptäcker ens egna brister och ovanor.
Tvivlet som jag tror de flesta känner efter några år ihop. Frågor som om man ska vara tillsammans med EN person resten av livet. Om jag är tillsammans med den rätta. Om jag orkar bråka mer.

Det är i det läget man får välja. Vill man kämpa sig igenom stormen, eller vill man fly. Avsluta.

Vi gjorde något mellanting, först flydde vi. Gjorde slut. Avslutade. Sen ändrade vi oss och valde att kämpa. Vi kämpade så in i hel*ete. Det är jag glad för idag.

Som jag älskar min A. Och jag älskar det vi har. Den avslappnade samvaron. Att få komma hem, till VÅRT hus. Vårt hem. Att känna en trygghet i oss. I att han alltid finns där. Att han älskar mig fast att jag har dåliga perioder.
Vi tar oss igenom barnlöshetsträsket, och vi kommer komma ut på andra sidan. Med eller utan barn. MEN, vi har alltid varandra.
Trots att vi inte är konstant pirriga och nykära längre. Så det så.