Nu är det snart två år sedan vi påbörjade vår utredning om varför vi inte blev gravida. Och fortfarande är vi icke-gravida.
Det gör så fruktansvärt ont så jag vet nästan inte vart jag ska ta vägen. Tänk om det aldrig fungerar?
Jag har en down-stund här hemma och inser återigen att jag är livrädd. Livrädd för att aldrig lyckas. Livrädd för att bli gravid och få missfall igen. Livrädd för att ägget i frysen inte ska klara upptiningen. Livrädd för att jag inte kommer vara gravid innan året är slut som är mitt mål. Och har varit alldeles för länge nu.
Det där målet flyttar sig framåt hela tiden. Jag trodde absolut inte jag skulle vara icke-gravid den här sommaren. Utan mer eller mindre höggravid, men så är det ju inte och det är väl egentligen bara att gilla läget, men jag får bryt snart. VILL NUUU!
Jag hoppas för er!
SvaraRaderakänner igen det där psyk brytet !
SvaraRadera2010 va året man skulle lyckas ! Så det gör väldigt ont i hjärtat att veta att över halva året har gått och i termen "ivf försök" så är tiden knapp.... hinner väl bara med ett till innan året går mot sitt slut! Hemska tanke, men förhoppningsvis är det detta försöket som är this is it !!!
Kram på dig!
http://ledsenihemlighet.blogg.se
Vad tråkigt med dina missfall. Håller tummarna för att prednisolonet gör sugen så att ni får ett plus och att ärtan då stannar kvar.
SvaraRaderaFörstår din rädsla och känner med dina förhoppningar och med din förtvivlan. Hoppas det går vägen nästa gång!
SvaraRaderaKram.
Nu är det vår tur vännen. Det bara är så!
SvaraRaderaVarma kramar
Förstar precis hur du känner vännen. Hösten bara maste bli var.
SvaraRaderaStor kram Lisa