Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp och gråter så övergivet.
Vad var det för ord - var det långt eller kort, var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort,du barfotabarn i livet.
Texten är från Barnfotabarn, skriven 1933 av Nils Ferlin, och fanns med i en övning på en föreläsning vi hade idag. Och jag blev kär i den.
Tycker den är fantastiskt vacker, och sorglig på något sätt. Jag som älskar att skriva och läsa är fascinerad av allt vackert så många människor skrivit genom åren...
Hej o tack för svaret. Jo de klart man klarar av de på något sätt, men de känns fortfarande så overkligt att just vi skulle drabbas av detta... fan trodde aldrig det! Man hör ju aldrig om sånt så ja har liksom ingen aning om bågot! Men de ger sig väl med tiden huvudsaken är väl att vi får veta vad som är fel o hur man ska göra för att de kanske ska bli bra igen. Ja ja hoppas verkligen att de går fort allt, o hoppas även att allt går bra för er. De är väldigt jobbigt tycker ja psykiskt att läsa om de som drabbas av så fruktansvärda saker som vissa gjort, om alla som kämpar så för att få en bebis, o om de som de lyckas för, men ja fortsätter ändå.. :)
SvaraRadera