Detta skrev jag i söndags i samband med mitt bryt. Känns lite bättre nu, men orden jag skrev stämmer fortfarande. Därför väljer jag att publicera inlägget.
---
Det är något jag alltid har gjort. Eller varit tillfreds med är kanske mer rätt ord. Jag har trivts med mig själv.
Det gör jag inte längre. Inte på samma sätt.
Vissa dagar hatar jag min kropp. Känner avsky mot den. För att den inte kan behålla ett barn. För att den den inte får ägglossning. För att jag inte får mens när jag "ska".
För att den är så trött och sliten fast jag inte är 25 år fyllda än.
Jag har ont i underlivet, är uttorkad av alla hormoner. Får svamp, blir uttorkad av svampmedicinen. Får ont vid sex.
Jag blir så less på allt.
Och jag vet ju såklart att det inte är min kropps fel, iallafall inte missfallen. Men jag är ändå så besviken på den. Och känner mig misslyckad.
MÅSTE jobba med självkänslan igen. Måste.
Hur gör ni? Om nu känner igen er i det jag skriver.
Jag känner igen mig till viss del. Innan missfallen sa hatade jag den ibland, för att den "dödade" vara fina embryon. Men efter första missfallet tyckte jag mest synd om. Det kändes verkligen som om den gjort allt den kunnat, men att det inte räckte.
SvaraRaderaDet som fick mig att ma bättre var träningen och balanserad kost. Pa sa sätt kändes det som jag hjälpte kroppen pa natt sätt. Att om jag var stark pa utsidan (alltsa muskler, kondition etc) sa skulle det hjälpa mig att ta mig igenom fler behandlingar.
Och vännen, du är absolut inte misslyckad. Behandligarna far en att ma daligt, men det är absolut inte ditt eller din kropps fel. Glöm aldrig det.
Stor kram fran Lisa
Oj, oj, oj du anar inte hur väl jag känner igen dom där tankarna.
SvaraRaderaKram!
Kärlek <3
SvaraRaderaKära söta, det finns inget bra att säga. Man måste nog känna så där en stund. Våra kroppar är fantastiska när de fungerar men å vad man kan förbanna dem när de inte gör det de förväntas göra. Jag bara hoppas att det ska gå bra en dag och att vi ska säga "tänk vad vi våndades och tänk att vi sitter här nu med ett litet barn" och att vi kan skratta av lycka över att vi inte längre befinner oss i den här plågsamma situationen.
SvaraRaderaJag skickar dig en massa styrka och ♥
Fina du, förstår dig så väl. Kände själv samma sak. Det är okej att känna så och det är bra att du häver ur dig allt här. Önskar så innerligt att du ska få bli mamma och jag ger mig inte. Tror stenhårt att du kommer bli det!!!
SvaraRaderaMånga många kramar<3