Jag har fått lite kommentarer/frågor om våra tankar kring adoption det sista.
Adoption är enligt mig någonting fantastiskt. Att hjälpa barn som, utan adoption, kanske skulle vara utdömda redan från början pga fattigdom, krig etc.
Samtidigt som människor som längtar efter att få bli föräldrar får den längtan uppfylld.
Adoption är dock någonting som vi, tyvärr, inte alls känner oss redo för. Innerst inne tror jag det beror på att det känns lite som att "ge upp" drömmen om ett biologiskt barn. Eller så känns det iallafall för mig.
Sen lockar inte alls den, enligt mig, något förnedrande adoptionsprocessen.
Jag tror att vi båda är överens om att vi absolut kan tänka oss adoptera, men den tanken är så stor och skrämmande att vi knappt pratat om det.
Sen, rätta mig gärna om jag har fel, måste man väl vara gifta och så ha varit en stund innan en adoption ens kan gå igenom?
Vi är ju "bara" förlovade sen 4 1/2 år och tillsammans sen lite drygt 10 år...
Vi resonerar precis likadant. För oss ligger isåfall donation före eftersom jag absolut vill vara med barn och föda barn. Jag tror dock att både du och jag kommer att lyckas och få biologiska barn. Det tar bara längre tid. Hoppas verkligen på åttan för er del.
SvaraRaderaKram!
Det beror på vilket land man väljer vilken längd äktenskapet ska ha haft, vissa länder har inte krav på att det ska ha varit ett visst antal år. Det som framför allt tar tid är köerna. Något bättre för de flesta par, men som referens kan jag säga att jag som singel nu köat 4 år och ännu inte är framme
SvaraRaderaJag är väldigt dåligt insatt i hela adoptionsprocessen men jag tror att det är en fördel om man är gifta. Vi har ställt oss i kö för adoption men mentalt är vi inte där ännu (vill absolut adoptera om vi måste ge upp drömmen om ett biologiskt barn). Tänkte att det skulle lätta lite på pressen att veta att vi stod i kö iaf.
SvaraRaderaKRAM