Vi fick tag på sjukvårdsupplysningen som inte trodde det var någon fara. Smärtan satt några cm under brösten, så sköterskan jag pratade med trodde det var gallan eller magsäcken. Möjligtvis magkatar som tydligen kan göra fruktansvärt ont.
Vi kröp ner efter att A värmt vetekudden till mig och efter någon timma lyckades vi nog somna.
Båda jag och A bad att det inte skulle vara någon fara med barnen. Inget blod har kommit och jag är bara öm i magen idag så vi hoppas sköterskan hade rätt.
Men fy fan rent ut sagt vad läskigt det var, jag kände ren och skär skräck under hela anfallet. VI.FÅR.INTE.FÖRLORA.VÅRA.BARN var det enda som cirkulerade i min hjärna. Och A blev nog ännu räddare. Usch säger jag bara!
Published with Blogger-droid v1.7.4
Usch, vad jobbigt! Förstår rädslan och oron! skönt att det släppte efter ett tag!
SvaraRadera