Alltid denna oro som ständig följeslagare..
Det började när man var strax under 20 och man oroade sig för att BLI gravid.
Sen kom oron över att inte bli gravid, oro för utredning, oro för att misslyckas, få missfall, förbli ofrivilligt barnlös.
Sen kom oron för nytt missfall, för att illamåendet skulle hänga i hela graviditeten, för RUL, för att dom skulle komma så tidigt att dom inte klarar sig.
Jag tycker dock att oron varit mindre under graviditeten än jag trodde den skulle vara, men för någon vecka sen dök den upp igen. Oron för minskade fosterrörelser, och att snubbla på mållinjen.
När vi var hos barnmorskan i måndags tog jag upp det, oron att inte kunna urskilja minskade fosterrörelser på tvåan.(Jag känner alltid ettan mest, pga hur de ligger.)
Tänk om tvåan börjar må dåligt, men ettan är så livlig att jag inte inte märker det.
Det är mycket kluvna känslor nu, jag vill ju såklart att dom ska bo kvar i magen några veckor till. Gärna maj månad ut för att dom ska hinna växa till sig ordentligt, men samtidigt så vill jag ha ut dom NU! Att förlora någon eller båda nu, i magen, är min största skräck. Eller under förlossningen. Något som "bara händer andra", men tyvärr hänt flera i "bloggkretsen" jag "hänger" i.
Jag försöker dock tänka som så att det är väldigt lite jag kan påverka gällande t.ex. PSD i magen, men jag kommer inte kunna andas ut helt, förrän dom är här. Och det sägs ju att det är då, först då, som den RIKTIGA oron börjar. Den som man har med sig resten av livet.
Älskade, finaste småkillarna; häng i några veckor till så får ni komma ut till mamma och pappa sen! Vi längtar efter er! ♥
Känner igen dina tankar.
SvaraRaderaJag förstår precis vad du säger för jag kände precis likadant. När sen C väl var ute så känns det som att man själv har mer koll, man kan själv kolla till barnen när man vill. I början hängde jag över vaggan ;)
SvaraRaderaDu ska se att xnart har du dina pojkar här och allt kommer att gå bra.
Kram
Ja, jag tror, och förstår ju, att alla känner så här mer eller mindre. Men ja, det ska bli himlans skönt att få ut dom om några veckor..
RaderaKram
Läser din blogg ofta men kommenterar sällan! Är nu gravid i vecka 13 efter flera flera år av IVF och den där oron, kan inte annat än instämma, den försvinner aldrig...En liten fråga, du har alltid så fina mammakläder, vart köper du dom??:) Så roligt att följa eran resa och att du snart har dina två killar hos dej:) Kramar emma
SvaraRaderaÅhh, Grattis till graviditeten!
RaderaSka jag vara helt ärlig så använder jag nästan inga gravidkläder, jag har två tröjor från HM, och två par jeans. Sen har jag även lite gravidleggings och ett par chinos. Men nästan alla överdelar jag använder är vanliga tröjor som är längre. Gina Tricots långa linnen och baströjor kan jag fortfarande ha, dock i en storlek större.
Samma med långa tröjor från HM och JC.
Men nu börjar det bli tomt i garderoben när man ska klä sig, börjar få för stor mage. :)
Så ja, vanliga kläder är knepet förutom byxor. Att köpa två-tre par byxor som verkligen sitter och känns bra. Tycker Nelly har mycket fint i mammakläd-väg.
Kram
Bara ett tips: Skaffa en barnförsäkring(eller 2 ;-)). Man tror att sånt där med sjuka barn händer bara andra men det händer faktiskt och pengar spelar ingen roll när ens barn är döende men det är rätt skönt att slippa vända på varenda krona bara för att man ska få vara med barnet på sjukhuset.
SvaraRaderaJapp! :) Jag har tecknat en mamma-barn-försäkring på TryggHansa som ska vara den som täcker bäst när man väntar just tvillingar, och förtidig födsel ofta sker etc. Den gäller tills dom är 6 månader, men vi kommer såklart teckna barnförsäkringar.(Jag har lyxen att vara sambo med en som jobbat mycket med försäkringar, både på LF och TH. )
RaderaTack förresten för tröjan, den har jag haft dagen till ära. :)
Hoppas din lilla tjej mår bättre?!
Kramar
Jag tycker att du har klarat din graviditet hittills så jätteskönt, med mycket positivism och glädje och tro, vilket jag har beundrat dig för hela tiden.
SvaraRaderaAtt oron dyker upp mer eller mindre då och då är helt normalt, jag tror inte att det finns någon gravid kvinna som inte känt oro någon gång under sin graviditet.
PSD i magen händer VÄLDIGT sällan om barnet mår bra (hittas inget fel under graviditeten), risken är 0,3-0,4 %, väldigt minimalt. Jag vet att det är konstigt att precis jag som säger det, men det är så.
Dina pojkar mår bra där inne, alla dina kontroller var bra, de är friska och aktiva och verkar lyssna så fint på dig att de behöver stanna där inne lite till. Och de kommer att göra det. Allt kommer att gå bra, du får se.
Stora kramar
Tack för dina ord! Jo, och jag vet ju att det är väldigt mycket som talar för att allt ska gå bra. Och det tror jag innerst inne att det kommer göra, men ibland kommer oron ändå och är svår att mota bort..
Radera(Vilket du ju såklart vet.:))
Jag håller tummarna för både dig och oss!
Kram kram fina T! <3
Förstår att oron finns där, var själv orolig hela vägen med E för precis det som du beskriver. Och nu ibland så tänker jag på om något skulle hända henne och blir alldels iskall. Men det händer ju som du säger väldigt väldigt sällan.
RaderaFörstår att det ska bli skönt att få ut dem i alla fall.
Kram!
Ja, och jag förstår ju att oron alltid kommer finnas där, men när dom kommit ut har man ändå liiite mer kontroll. Som Lisa skrev; verkar dom må dåligt åker man till doktorn liksom..
RaderaKänner så väl igen mig i din oro och tankarna kring den. Var emellanåt helt nervig av oro under min graviditet, av ssamma anledningar som du är. Men det där med att folk säger att den stora oron börjar sen var absolut inte sant för min del. Min oro totalsläppte i samma stund som vår bebis var ute och vi såg att han mådde bra. Så kan det också vara!
SvaraRaderaTack Jessica! Det är skönt att höra såna historier också, inte bara "passa på och sov för det kommer ni inte få göra sen", eller "oj vad jobbigt med två".
RaderaSjälvklart kommer man oroa sig, men jag tror att det blir lite lättare när dom väl är här, för då har man mer kontroll..
Kram!
Måste säga att jag upplevde samma sak. Tyckte att Ludde som var våran 2;a var väl lugn där inne =/ Minns att jag tänkte både det ena och andra. man gör lätt det efter att ha gått igenom allt ni/vi gjorde. Tror helt enkelt att det är svårare än man tror (speciellt mot slutet) att känna VILKET barn som rör sej. När man tror att det endast är ett, kan det mkt väl vara två. Kommer ihåg att jag tänkte tankar som om att de som endast bär ett barn hade det "ENKLARE". Dom visste ju att när det rörde sej var det LIV. Vi som burit/bär två kan ju aldrig riktigt hundra veta. Tänk att nu ska detta bara gå! Finns inget annat Sara!! Se det i BILDER... killarna som sitter i sina två babyskydd på väg hem från Bb =) Ni kommer fixa detta precis som vi gjorde för snart 9 år sedan <3
SvaraRaderaJag förstår så väl din oro. Har själv varit i samma sits. Jag kände aldrig min ena tvilling och det var jättejobbigt. Man får försöka att göra det bästa av situationen även fast det inte är lätt alla gånger. Men nu har du dom snart hos dig och då börjar en annan sorts oro:-)
SvaraRaderaJa, snart är dom här! ❤
RaderaJag känner precis som du. Det var samma sak när jag väntade Alice, när hon låg i magen ville jag mot slutet ha ut henne så jag såg att hon mådde bra, men sen kan man lika gärna känna att man vill ha dom i magen för att skydda dom från allt. Det är som sagt oro rakt igenom, men jag föredrar ändå den när man väl har bebisen/bebisarna i sin famn och det har vi båda två snart!
SvaraRaderaKram
Ja, otroligt. Snart har vi båda två små barn, fantastiskt!
RaderaKram
Vad fint skrivet Sara, kan förstå precis dina känslor eftersom jag delat och delvis delar dem fortfarande. Den här graviditeten är oron inte lika stor som sist, kanske för att det gick vägen med vår dotter?!
SvaraRaderaSom andra skrivit är riskerna minimala att något är fel, det är lite det jag själv lever på att tänka. För mig var det ju också så att det startade ett kaos när vår dotter väl var född, läkarna skapade en oro som delvis hänger kvar än idag trots att vi har världens piggaste och gladaste tjej.
Med din/er historia tycker jag inte alls det är konstigt att du känner som du gör, däremot tror jag också att det inom en alltför inte avlägsen framtid kommer två helt fantastiska gossar till er. Tänk vad underbart att du fixat det du gått igenom och att de valt att ligga kvar och växa där de mår som bäst just nu, varma kramar
Anna
Du vet ju att du har en kompis här som är lika duktig på att oroa sig.
SvaraRaderaEna stunden oroar jag mig för att bli förälder och i nästa stund
oroar jag mig om hon har varit stilla lite för länge. Knäppt! ;)
Kramar!
Hej vännen, jag vet precis hur du känner. Har aldrig
SvaraRaderaSkrivit om det på bloggen men jag var så orolig under graviditeten att jag knapp kunde njuta. Här går man på CTG en gång i veckan från v.36. Det är
Tydligen väldigt uppskattat. Jag hatade det. Dom fick stänga av ljudet och vrida skärmen för att jag skulle hålla mig lugn. Jag var livrädd att hennes lilla hjärta skulle sluta slå och att jag inget kunde göra.
Från sekunden jag såg henne så försvann den där hemska oron. Nu kan jag se henne, hålla henne, försäkra mig om att hon mår bra. Och är vi oroliga åker vi till farbror doktorn.
Nu är de snart här era killar!! Allt kommer gå jättebra. Jag längtar efter att få läsa att de kommit!
Massor med bamsekramar
Hej fina du!
RaderaVad jobbigt med oron, jag tycker nog ändå jag har varit ganska lugn, men nu i slutet oroar jag mig en del. Och som du skriver, när dom kommer ut så har man ju mer kontroll. Är det något så kan man kolla upp det.
Jag hoppas snart, i slutet av maj om jag får bestämma, skriva att dom har kommit. :) Och jag hoppas också att vi lyckas få till en träff i sommar. Vore så kul att få träffas, och se lilla stora Amaya live. :)
Kramar i massor <3