Jag mår överlag bra, men är så jävla rädd för att vi aldrig ska lyckas. Vad händer då? Vad ska vi göra då?
Ska jag aldrig få vara gravid? Ska jag alltid få stå ut med frågor om när ni ska skaffa barn? Få lyssna på alla andra som "om ungefär 6 månader ska bli gravida med nummer två, för då är det knapp 3 år mellan barnen, vilket blir perfekt."
Jag vill bara ställa mig och skrika..
Och som M skrev tidigare, det känns lite som man lever i ett skämt och går och väntar på att någon ska komma och ropa "lurad"...
Tyvärr kommer nog ingen och ropar det, så det är såklart bara att kämpa vidare. Det är fan tur att jag är envis och positiv av naturen, annars hade nog detta blivit ännu jobbigare..
Nu ska jag, gräsänka som jag är idag och imorgon, krypa ner i sängen med hund och bok. Sämre kan man trots allt ha det!
Söta lilla du, usch vad jag förstår din frustration, rädsla och sorg. Har själv varit där och är livrädd att hamna där igen. Jag önskar av hela mitt hjärta att du ska få vad du längtar efter. Kan bara sända en massa kram och tänk till dig.
SvaraRaderaFörstår dessa tankar du har. Varför ska man behöva jobba i motvind hela tiden, och dessutom med osäkerheten om man ska komma fram över huvud taget. Det gäller att försöka hålla sig positiv, men det är ju inte alltid så lätt. Kram!
SvaraRadera*kramar i massor* vet hur du känner...jag är så jäkla less nu...hade aldrig trott att jag skulle stå här 6 år senare utan bebis....
SvaraRaderaförsök skämma bort dig med ngt lyxigt de här dagarna du e själv...lite spa , ngt du velat köpa lr osv...
tänker på dig i massor!
I KNOW the feeling... Lägg då till att jag nått den fantastiska åldern av 38... ALLA par i vår bekantskapskrets har minst ett barn (inklusive de som faktiskt eentligen inte varit så sugna på barn). Nej förlåt, nu ljög jag... Det finns ett par som inte har barn. De väntar sitt i slutet av juli. Gaaaaaaahhhh
SvaraRaderaVad FAN har vi alla gjort för att förtjäna detta H-E?
Jag känner igen mig så mycket i det du uttrycker och visst går det också mycket upp och ner. Ena stunden kan man känna att det går bra att vänta, andra stunden är väntan sås tor och sorgen ännu större. Man förvånas varje dag över hur man orkar kämpa vidare men jag antar att det är längtan och målet som ger en kraft.. Håller alla tummar för er! Kram
SvaraRaderaTusen tack för din kommentar ang. mitt hår.
SvaraRaderaHar vart så mycket senaste tiden att jag inte hunnit svara - men bättre sent än aldrig ;)
Jag tycker du är så stark. Jag förstår verkligen (eller nej egentligen säkert inte ens hälften) hur det måste kännas. Jag önskar nått så enormt att ni också snart får bli föräldrar! STOR KRAM
Åh nu vart de nå fel.
SvaraRaderaDet var iaf jag som skrev att du finns länkad i detta inlägg (längst ner)
http://www.alltforforaldrar.se/theans/2010/may/dagisfotografering.html
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaJag känner så mycket igen de här känslorna som du beskriver. Den här osäkerheten är värst, att man inte vet om det ska hända någon gång eller ej. Men jag tror fortfarande på att ni ska lyckas! Försök tänka på det som du skrev häromdagen i ett av dina inlägg, att du fortfarande är så ung. Tro på mig, den är en stor fördel, delvis att dina ägg är unga också, delvis för att du har tid. Innan vi lyckades blev jag mest rädd för att jag var över 35, och överallt läste jag att efter 35 försämras kvaliten av äggen mycket, samt att jag visste att vi inte har så lång tid på oss att försöka. Det var mycket läskigt.
SvaraRaderaMen ni ska lyckas, jag känner det. Bara ta hand om varandra, älska varandra och det kommer, du får se.
Stora kramar!
Förstår dina tankar. Jag var rädd för samma sak. Önskar sååå att det ska lyckas för er och jag tror faktiskt det kommer göra det, det bara känns så!
SvaraRaderaKram<3<3<3